Att uppfostra sitt barn utan att tvinga in dom i könsfacken

Är vad dessa föräldrar vill göra, eller ja dom gör det redan. Det här är samma som ett annat par föräldrar gjorde med sitt barn ”Pop”. Jag ser det som något positivt allraminst. Jag förstår inte folks generella fixering att hela tiden köna, och då inte heller köna sina barn. Allt ska kategoriseras och styras in i könsfack. Det ska va viss färg, viss kläddesign, leksaker efter kön, etc. och när barn leker så är det ofta efter könsstereotyper som dom har lärt sig från tidigt ålder av vuxna och andra i sin omgivning.

Jag läste om det här på Jezebel och oj, med tanke på att dom flesta som läser och skriver där själva är feminister så blir jag förvånad och trött av den negativa attityd som fanns i kommentarerna. I alla fall bekräftade dom att även bland oss så finns en hel del som tycker det har ”gått för långt” när en barn inte könas på alla möjliga sätt. Det i sin tur bekräftar hur påverkade vi alla är av könsnormerna och hur lätt det är att förvänta sig att andra ska anpassa sig till könsnormerna och hur lätt det är att döma dom som inte gör det.

Sen ska jag väl kanske inte ens behöva nämna gnället från den vanliga gruppen som inte tål sådan här och skriver utan att tänka, tillexempel: barn ska väl få välja själva? Ja för barn uppfostras inte vanligtvis alls in i könsnormer va? Det är just att kunna få välja som det handlar om och inte fostra sitt barn efter könsideal. Tänk innan ni skriver.

Annonser
Det här inlägget postades i Feminism, Könsnormer. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Att uppfostra sitt barn utan att tvinga in dom i könsfacken

  1. Bittersillen skriver:

    Problemet är att vi alla är barn av det samhälle och den kultur vi lever i. Även om jag försöker att mixa färger, ge alla olika sorters leksaker och försöker ge mina barn valet att just kunna välja vad som helst (ne vi ska jag säga, jag och min man) så har vi farmor, mormor, farfar, morfar, dagis, kompisar, andra mammor, svägerskor, kusiner och så vidare som hela tiden tränger in mina barn i det facket. De förstår inte. Även om jag så förklarar hur vi ser på det. De tror ändå att min äldsta dotter vill ha en docka bara för att hon är en flicka, ÄVEN när jag säger att hon faktiskt inte leker vidare mycket med dockor. Att den yngre får är en annan sak för hon ÄLSKAR dockor. Men varför tvinga på min äldre när hon hellre bygger pussel, ritar och bygger med pärlplattor? Jo. Hon har ingen snopp.
    Det jag vill säga är att oavsett alla de goda intentioner man har som föräldrar så påverkas barnen av så otroligt mycket mer än bara just mig och min man. Men jag hoppas att jag har kunnat ge dem en god grund att stå på. Jag hoppas att i alla fall den bit jag ger dem räcker länge i livet så att de ser alla möjligheter och förbi de begränsningar som andra sätter upp för dem. Jag hoppas i alla fall.

    • BitterFeminist skriver:

      Ja vi är alla påverkade av det samhälle vi lever i. Och som du säger även om du försöker göra skillnad så finns så många andra omkring ditt barn och som barnet stöter på som säger och gör saker som fortsätter att förstärka könsnormer. Så även om föräldrarna gör så mycket dom kan så har vi dagispersonal, andra barn och vuxna, etc, som hela tiden fortsätter att upprätthålla alla könsstereotyper.

      Och så har vi grupptryck, så även om föräldrarna säger till sina/sitt barn att hen inte ska döma andra hur dom klär sig och beter sig, som alltså inte är efter könsnormen, så kommer barnet själv att påveras av andra. Indirekt alltså.

      Det är väl därför jag själv ser hur många barn som har föräldrar som är feminister ändå är så könade i sitt beteende, vad dom har på sig etc. Därför jag brukar tänka att det räcker inte ändå fram att bara försöka förändra på attityden, som föräldrarna själva har och deras barn, mot dom som inte passar in könsnormer. Eftersom dom få som inte passar in påverkas hela tiden av grupptryck att klär sig och bete sig som alla andra. Att vara ”normal”.

  2. Artemis skriver:

    Det är precis att få välja som är grejen. När jag växte upp så sa jag klart och tydligt att jag kände mig orättvist behandlad gentemot min bror (det förnekades naturligtvis) och att jag ville gärna ha samma leksaker som han fick. Men det fick jag inte utan fick höra att låna min brors. Min bror hatade mig och det sista han ville göra var att låna mig hans leksaker. Han fick dessutom misshandla mig lite smått och pappan umgicks bara med honom eftersom de hade ”samma intressen”. Jag försökte hålla på med samma intressen men lyckades aldrig så jag fick nobben av pappa.
    Det var också snack om att jag skulle börja med friidrott vilket jag tyckte lätt supercoolt men istället skickades till balett… Jag blev kallad för pojkflicka för att jag tyckte om att klättra. Jag blev mobbad och trakasserad pga mitt kön, fick usel lön och jobbmöjligheter… Efter alla dessa jobbiga år flyttade jag till slut till Sverige för att få en chans här i livet. Och här får jag höra att jag visst får välja. I helvete heller! Det går inte att ta igen för alla år jag förlorade! Plus att det inte alls är jämställd här heller. Dessutom har jag inga barn och då räknas man knappt som kvinna… Man blir så trött.

    • BitterFeminist skriver:

      😦

      Ja, det är samma gamla könsnormativa skit och sexism. Och allt det där rättfärdigas så ofta med att jo men ska det väl vara? Den så ‘satt i sten’ tanken att det ”ska” vara på ett visst sätt beroende på vad du har mellan benen. Och nej det är inte jämställt här. Även om diverse personer och grupper försöker framställa det som jämställt.

  3. noboytoy skriver:

    Önskar att min syster och hennes man var som Bittersillen. Skulle jag komma dragande med en docka till min systerson så skulle jag bli utskälld. Av pappan. Av någon konstig anledning känner jag på mig att jag inte blir lika utskälld om jag kommer med en bil till systerdottern.

    Min systerson är bara 7 år men vet redan att rosa är ”tjejigt” och att mamma inte ”kan nåt” om tekniska prylar. När jag sa att han skulle gå och fråga mamma hur man laddar batteriet till bilen jag köpte åt honom, så skrattade han lite hånfullt och sa att ”mamma kan inte det”. När jag förklarade att hon visst kunde, eftersom jag hade visat, så såg han jätteförvånad ut. Det börjar tidigt och det är hela miljön runt omkring som sätter normerna. Inte bara föräldrar utan också släkt och vänner. Därmed blir det svårt för genusdagisen att nå någon vidare framgång.

    Håller med Artemis. Sverige är inte ett dugg jämställt. Vi lever alla efter rådande könsnormer, tyvärr. Känner igen mig i att om man är kvinna och inte har barn och man, så tror folk att det är något allvarligt fel på en. Folk, främst män, vill eller kan inte förstå att man kan ha gjort det valet frivilligt, som i mitt fall. De tror att jag behöver en man för att överleva. Främsta frågan brukar vara hur jag ”klarar mig utan sex?”. Haha. Jag svarar – det gör jag inte. Jag tillfredsställer mig själv.

  4. David Lindegren skriver:

    Måste få göra reklam här för dagis:et/förskolan Udden i Luleå som (enligt mig iaf) gör ett alldeles underbart jobb med att satsa på att bemöta barn jämlikt oavsett kön. Då vet man att det jobb man försöker göra hemma inte direkt raseras de 7-8 timmar varje dag sonen är där. De som jobbar på förskolan ska ha en stor eloge!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s